Stranger than Fiction

Egentligen så visste hon mycket väl att det inte var något att slösa enegi på eller hänga upp sig på men hon kunde aldrig sluta förvånas och bli besviken på människor omkring sig. Visst hon kunde tagit tag i saken själv, ringa upp och bara reda ut men det fanns någon viss, kanske onödig, stolthet som stoppade henne.

Det började tidigare i veckan, en stor världsartist som hon alltid varit förtjust i skulle senare i sommar spela i landet där hon bodde. Biljetterna tog givetvis slut direkt, men den fina tisdagen, den där veckan släpptes extrabiljetter! Hon läste om det i metro på tuben och tänkte (efter tidigare erfarenheter att planera semester och annat med kompisar som sedan hoppat av och gjort henne sysslolös hela semestern) vara impulsiv och ta tag i saker själv, så som hon alltid gjort förr. Ville hon åka till London en helg så gjorde hon det, ville någon hänga med så var det extra kul, annars åkte hon själv. Hon ville hitta tillbaka till den där som hon var förut. Många kallade henne tokig, stark, modig eller vansinnig men hon brydde sig aldrig om det.
Hon visste att det skulle bli en sorts hysteri kring de sista extra biljetterna. Ställde sig ändå i kö, men insåg strax att det inte skulle hinnas med eftersom hon blev upptagen med jobb.

En liten stund senare sneglade hon på datorn och såg att hennes arbetskompanjon ställt sig i kö, det fördes på tal och dom beslutade att försöka få tag på biljetter tillsammans alla tre som då befann sig i lokalen. Tiden gick, hon jobbade vidare, det diskuterades om sikt och prisklass och slutligen var det dags att slå till. Ingen annan än hon hade konto på biljettsidan de skulle köpa biljetter från så hon erbjöd sig att de kunde ta det på hennes konto, loggade in åt de andra som sedan fick sköta resten medan hon fortsatte arbetet.
Ingen av de andra hade heller tillräckligt med pengar på sina konton så hon erbjöd sig återigen med sitt eget kontokort. De kunde dra allt på hennes sålänge och lösa resten senare. Affären var klar och det var lite upprymd stämning i salongen.
Hon hade alltid velat se sin eviga idol och nu skulle det äntligen ske!
De vandrade förbi hennes plats där hon stod och jobbade, ned mot personalrummet, väldigt glada men utan att säga något...
Hon frågade lite skämtsamt om hur många biljetter hon köpt, och om hon själv skulle få åka med... De stannade upp, utbytte blickar, ansiktfärgen började skifta svagt och det börjades jama och stammas.
Mycket riktigt hade de endast köpt biljetter till sig själva och deras närmsta kära på hennes konto och hennes kontokort. Hon ville inte längre.

Dagarna gick och snart var det fredag, en mycket god vän från förr var på besök i staden. Hon kom på visit på salongen fick en liten uppfräschning av håret eftersom det fanns en lucka på eftermiddagen. På kvällen skulle det grillas och festas och frågan om att hänga med kom på tal, dom bestämde att de skulle höras senare under kvällen.
När hon arbetat klart skickade hon iväg ett sms om hur läget låg och bad henne meddela sig under kvällen så att de kunde ses.
Kvällen led mot sitt slut och övergick i natt, som sedan blev dag igen -utan ett knyst.

Dagen efter hade samma besökare ett möte med hennes chef. Eftersom besökaren är utbildad i samma yrke och just nu behövde ett jobb, ville hon gärna hjälpa sin vän, och det vore fantastiskt kul om de kunde få jobba tillsammans igen. Mötet verkade gå bra, och väninnorna skulle åter höras när hon jobbat klart. Direkt när hon steg utanför dörren skickade hon ett mess och undrade om besökaren fortfarande var kvar i närheten.
Inget svar.
Hon åkte hem.
De hade pratat om stället som hon sedan tidigare bestämt att hon skulle besöka just denna lördagskväll och de hade beslutat att ses där senare. Hon hörde av sig fyra gånger den kvällen men inga svar.
Hon tröttnade, nu ville hon inte längre.
Så när hon äntligen fick svar dagen efter, på söndagen med fråga om att ses på måndagen avböjde hon vänligt men bestämt.

Den söndagskvällen skulle hon följa med en av "biljett-arbetskamraterna" på middag och utgång tillsammans med hans vänner. Det sista de sa innan de skiljdes åt på jobbet dagen innan var att han skulle ringa henne under söndagen och meddela. Hon väntade hyfsat färdigpiffad till klockan halv nio den kvällen, men hörde ingenting ifrån dom. Det blev en sväng på Daglivs (matbutik) istället, iklädd frack-kavaj och högklackat.

Nu var det dags att sluta vara naiv och lita på människor hon förut inbillat sig vara hennes vänner.
Före detta så kallade vänner.

Jag väljer att citera en mycket god chef från längesedan som avslutning på mitt kärleksbrev;